Passengers' experiences

En resedagbok
April 2006

På väg! Har ingen aning om det som väntar men har förväntanspirr i magen och en lång resa framför mig. Söndagseftermiddag och påskledigheter = kaos på Arlanda. Evighetslånga incheckningsköer. Missar nästan flyget till München – men bara nästan. Nu sitter jag här, ordentligt fastspänd och planet är i luften. Skulle just varit snyggt om jag missat det anslutande flyget till Shanghai.

För det är till Shanghai jag är på väg för att om någon dag gå ombord på ett containerfartyg, CMA CGM Nabucco, med destination Malta.
Men låt mig börja från början: i mitten av augusti 2005 var jag på hemväg från Toronto, Canada men BA-flyget till London var inställt på grund av strejk på Heathrow. De tumultuariska scener som utspelades på flygplatser över hela världen går knappast att beskriva. Efter mycket köande, knuffande, ringande och frågande lyckades jag komma till London, sedan vidare via Paris och Frankfurt till Stockholm. Sista sträckan från Frankfurt hade jag inte sovit på 44 timmar. Jag var desperat trött och såg fram emot att äntligen få vila sista sträckan. Och då kommer en gladlynt och energisprudlande man och slår sig ner bredvid mig, presenterar sig och är uppenbart inställd på en trevlig pratstund upp till Stockholm. Det visade sig att han är ägare av ett företag som förmedlar inte bara last utan även passagerare till containerfartyg över hela världen.

Han berättade så medryckande om att resa med ett sådant fartyg att han lyckades väcka mitt livliga intresse. Jag har ett stressande yrke med mängder av krav. Tanken att färdas över vidsträckta hav, att varva ner, hitta tillbaka till sig själv och ett människovärdigt tempo, är oemotståndligt tilltalande. Så nu, ¾ år senare är jag på väg!

Flygresan är lång, nästan 12 timmar från München och jag anländer på eftermiddagen till Pudongs flygplats, där jag blir hämtad av min guide och vi far med svindlande fart med magnettåget – Shanghais stolthet – in mot staden och hotellet där jag ska övernatta inför morgondagens tidiga avfärd med containerskeppet Nabucco. Klockan 6 i morgon bitti kommer rederiets agent och hämtar mig och min medpassagerare för avfärd till hamnen där skeppet ligger och tar ombord sin last av containers. Överväldigad av det lilla jag hinner se av Shanghai lägger jag mig tidigt efter en riklig kinesisk middag. I morgon gäller det!

Sover mycket litet, orolig för att inte vakna i tid. Ute är det kallt, litet regn och blåst, max 12 grader skulle jag tro. Bilresan till hamnen tar drygt 1½ timme och vid halv niotiden är formaliteterna med myndigheterna avklarade och vi går ombord. Jag klättrar upp för en smal och hög lejdare.

Och så tumlar jag in i detta enorma fartyg, nästan 350 m långt, 45 m brett och upp emot 60 m högt. Väl ombord tas vi emot av en vänlig man som tar hand om pass och biljetter och strax kommer kaptenen i stilig uniform och hälsar välkommen. Jag får en stor och rymlig, mycket fräsch hytt, med gott om lådor och skåp, två sköna sängar, soffgrupp, skrivbord och ett rejält tilltaget duschrum med toalett. Som ett riktigt bra hotellrum.
Jag packar upp och tassar ner till den kombinerade officers- och passagerarmässen för en sen frukost. Mässen är ljus, vacker och ombonad med utsikt akterut över öar och hav. Än ligger vi vid kaj.

Costel, Nabuccos steward, serverar kaffe och förhör sig om frukostönskemål för resan och om vi vill ha kaffe eller te på maten och i så fall var. Vi väljer ”passengers recreation lounge”, där det finns TV, musikanläggning och DVD-spelare, schackbord, m.m., också det ett vackert och luftigt rum.
Så går jag på tur för att bekanta mig med fartyget. Här finns en liten swimmingpool med friskt havsvatten – härligt! Man kan lägga sig i en däcksstol ute vid tjänligt väder. Det finns ett motionsrum med redskap och pingisbord och ett litet bibliotek. Det här blir bra!

Tillbaka i mitt rum ser jag plötsligt en container komma farande utanför fönstret. Jag tittar ut – och förblir där, helt fascinerad. Jag ser en mängd enorma traverskranar som med osannolik precision lyfter den ena jättelika containern efter den andra. Myrlikt små män kliver omkring och säkrar lasten högt däruppe. De verkar helt oberörda av höjden, av containrar, transportvagnar och vajrar som far omkring. Det hela går fort och effektivt, precisionen som kranförarna sätter ned containrarna med upphör inte att imponera. Jag hänger kvar i fönstret länge, länge och betraktar skådespelet, medan jag blir allt mer intresserad av logistiken i detta. En mängd olika hamnar, massor av containrar med olika innehåll, vikt och destinationer – detta är spännande!
Dags för en överdådig lunch: grillade gambas, kotlett med tillbehör, franska ostar och en Peach Melba som avrundning, vitt och rött vin … oj,oj, här gäller det att se upp, annars kommer jag att lägga våldsamt på hullet! Middagsmenyn är lika omfattande och detta kommer att upprepas varje dag. Det är en fransk båt med en fransk kock. Alltså, ut på långpromenad runt däck, upp och ner för de många trapporna, använd motionsrummet – ”det goda livet” kräver en viss självdisciplin!

Nu är vi på väg. Det klarnar upp något och blir litet varmare. Havet är lugnt. Det märks bara som en liten skälvning genom fartyget att vi är under gång.
Kväll nu. En utmärkt middag, lika överdådig som lunchen. Kaffe i sällskapsrummet och för min del en pianokonsert av Beethoven på CD som jag tagit med mig. Klockan närmar sig ½11, dags att krypa till kojs. I morgon lastar vi mer gods i Ningbo.

Vaknar sent, snor på för att hinna få frukost. Egentligen inget problem, stewarden är så rar och omtänksam, likaså kocken. Vi har lugnt och stilla lagt till i Ningbo under natten och nu pågår intensivt lastning och lossning av dessa gigantiska containrar, som kan väga många ton styck. Hamnen ligger en bit ifrån själva staden och vi är här bara under några timmar, så det är inte mödan värt att trassla sig igenom immigrationsbyråkratin för en kort visit. Vi spar det till Hongkong.
Jag sätter på ny musik, kryper upp i soffhörnet och har det mycket bra!

Upp genom alla däcksvåningar smyger sig en förförisk doft av nybakat. Vi ska få äppeltarte som dessert vid lunchen.
Ännu ett tag färdas vi utmed Kinas kust. Det är vackert med den bergiga horisonten genom diset.
E,m, Mätt som en boaorm efter den delikata lunchen med  färska räkor, sjötunga meunière, ost och äppeltarte, skriver jag några e-mail hem till Sverige. Jag har fått låna en laptop av min medpassagerare, annars går det bra att låna hos kaptenen. Det är bra att kunna kommunicera med omvärlden om man vill. Annars är det en otroligt skön känsla att befinna sig utom räckhåll för det sedvanliga bombardemanget av e-post och pipande, skrällande, plingande mobiltelefoner. Världen får klara sig utan mig – och det går!
Min medpassagerare är en trivsam, intressant och rolig person, som också vill både vara för sig själv och umgås i lagoma doser.

Vi skulle lämnat Ningbo vid 4-tiden i morse men kom inte iväg förrän vid 10, eftersom vi inte hade fått ombord våra lotsar. Jag vaknade vid 7-tiden och noterade att det var morgon och att vi fortfarande låg vid kaj. Jag låg kvar rätt länge och kände de lätta vibrationerna från fartygets motorer, annars var allt stilla. Ute råder fortfarande en fuktig dimma. Det har blivit litet varmare men ingalunda tropiskt. Jag hämtar kameran och går ut för att se avfärden från Ningbo. Jag möter kaptenen och lotsarna, nu är allt på plats. Två bogserbåtar, löjligt små i förhållande till Nabucco, drar ut det enorma skeppet från kajen, sakta, sakta. Det är livlig trafik i hamnen, båtar av alla storlekar rör sig i olika riktningar. Snart släpper bogserbåtarna trossarna och vi går vidare på egen hand, lugnt och värdigt.

Jag klättrar uppför lejdare efter lejdare till kommandobryggan och blir inbjuden i det allra heligaste. Stort och rymligt med en mängd navigationsutrustning, som jag inte begriper mig på. En ung ”cadet” tar hand om mig, visar och berättar. Radarn är full av okända tecken. På skärmar kan jag se den utlagda kursen och hur rorsman korrigerar allteftersom, med en liten joystick! Vi jämför med vanliga sjökort på papper och jag får läsa stora meteorologiska rapporter. Lotsen ger anvisningar. Det är trånga farvatten vi går igenom och livlig trafik. Litet synd att det är så pass dimmigt, för det är otvivelaktigt en mycket vacker skärgård vi går igenom. Jag pratar litet med en ung officer, som understryker att all otroligt avancerad teknisk utrustning till trots, är ögonen och det egna omdömet sist och slutligen det viktigaste. Jag blir ganska länge kvar på bryggan och betraktar den lugna aktiviteten där.

Allt präglas av en sorts lugn, förtroendeingivande kraft. Motorerna brummar lågt.
Plötsligt hörs ett ettrigare motorljud och upp emot oss kommer en motorbåt forsande. Den lägger sig långsides och har en sorts liten plattform på babordssidan. Långt nere, nära vattnet ser jag en liten figur som kliver/hoppar ut från skeppssidan till plattformen och efter en del manövrerande, en till. Det är lotsarna som blir hämtade, allt i ganska hög fart, säkert 20 knop. Det hisnar litet i magen – tack och lov att det inte är jag!
Fram emot eftermiddagen tar vi en promenad runt skeppet. Det bör vara minst 700 m att gå runt och det gör vi fyra gånger. Nödvändigt att få litet motion, inte minst med tanke på all den goda maten! Det har klarnat upp litet, kanske vi kan få klart solsken!

Vaknar kl 9 – värst vad jag sover gott! Kastar på mig litet kläder och springer ner till matsalen, frukosten ska vara slut kl 9, enligt uppgift. När jag kommer ner håller mässtewarden just på att duka av, men med ett soligt grin bereder han sig att ge mig frukost på nytt. Jag nöjer mig med litet frukt och får tallrik och kniv och en varm, nybakad croissant, mums! Hett te ordnar jag själv i passagerarloungen. Jag njuter min frukost i lugn och ro till litet stilla musik från skivspelaren. Croissanten lägger sig som en ljuv klump i magen – bäst att ta en morgonpromenad! Jag tar mig ner för alla de vindlande trapporna till det nedre däcket (som kallas ”upper deck”) och börjar min promenad i god takt. Antingen har det regnat eller har man spolat däcken för det är rätt mycket pölar att ta sig runt. Jag möter några av sjömännen, som ler glatt och vänligt och hälsar ”bon jour”. Det verkar som om man förbereder för angöring i Tianmen (?), för de drar ut enorma trossar och lägger redo på akterdäck.

Jag kan ännu inte skönja land, bara öppen horisont runt om. En del båtar, det är allt. Plötsligt får jag syn på en måsaktig fågel, som flyger längs med fartyget, nära vattenytan. Då måste vi väl vara nära land ändå. Fågeln flaxar intensivt med vingarna, verkar inte vara någon skicklig segelflygare. Det tycks heller inte finnas någon fisk i havet för den, den bara flaxar, dyker inte. Efter några minuter lämnar den vårt sällskap och försvinner akterut.
När jag kommer tillbaka till min hytt, sitter det ett meddelande på min dörr: kapten bjuder på champagne i officersmässen före lunch! Ett dussin unga officerare stiger in, den ena efter den andra i det stora, vackert inredda rummet. Vi får champagne och små tilltugg och bekantar oss med varandra.

De unga männen har huvudsakligen sina hem i Frankrike, men såväl New Caledonia som Singapore finns representerade. En del av besättningen är dessutom rumänsk. Men fartyget seglar under fransk flagg och franska är huvudspråk, även om alla pratar ganska god engelska. Stämningen är glad och trivsam och vi känner oss verkligen välkomna. Min medpassagerare, som sysslat med sjöfart i många år, har många bekanta bland såväl fartyg som kaptener, gemensamma med med Nabuccos kapten.
När vi kommer ner i matsalen möts vi av en slösande rik söndagslunch. Den inleds med grillad langoust med chablisvin därtill, så får vi en terrine på svärdfisk, följt av lammfilé, den självklara ostbrickan (åh, dessa förödande goda franska ostar till varje mål!). Detta ackompagnerat av en utmärkt Chateau-neuf-du-Pape, och så till sist, en liten bakelse i form av en svan! Allt vackert upplagt och presenterat.

Efter en sådan måltid kan man bara lyckligt suckande dra sig tillbaka med sitt kaffe och ta det väldigt lugnt!
Frampå eftermiddagen tar dock mitt disciplinerade jag över och jag ger mig ut på några promenadrundor. Denna enorma måltid måste kompenseras i någon mån! Middagen är guskelov något lättare och jag kan inte påstå att hungern hunnit utvecklas särdeles starkt.
Vi sitter kvar länge vid bordet och blir litet filosofiska, medan vi tar ännu ett glas av det fräscha rosévinet. I natt kommer vi att angöra Hongkong och sannolikt kunna göra sta´n litet grann.

Jag vaknar tidigt för jag vill följa fartyget in i Hongkong och verkligen se dess berömda skyline. Vädret är litet varmare, solen har klättrat upp en bit på himlen, men det är disigt – enligt uppgift främst luftföroreningar från södra Kinas industrier.
Fartyget går sakta in mot hamnen och allteftersom vi närmar oss, tilltar båttrafiken. Det vimlar av båtar och fartyg av alla slag, till och med en liten segelbåt – djärvt! Vi angör kaj, där kranar, containrar och stuvare står beredda. Trafiken på kajen är enormt livlig, lastbilar, truckar, bussar, far omkring i rasande fart. Containrar är staplade överallt och vi hinner knappt få fartyget på plats förrän lastning och lossning påbörjas. Vi tar oss ner för landgången och springer snabbt över den livligt trafikerade vägen och tar en matarbuss till ingången till hamnen. Med kaptenens benägna hjälp är formaliteterna med pass etc., snabbt avklarade och så tar vi en taxi till centrala staden.

Full fart på alla gator, butiker av alla slag är öppna, fast det är helgdag, folk överallt. Rent och snyggt, eleganta butiker, tjusiga fasader, enkla kryp-in, alla kända stora modehus, kameror, klockor, mobiltelefoner, smycken, sidenkläder … allt, allt finns! Jag behöver en batteriladdare till min mobil och efter en snabb visit i en växlingsbutik som det finns mängder av, köper jag en sådan på 5 minuter. Det är roligt att titta i skyltfönstren och svårt att värja sig för detta enorma utbud.  Jag köper en ljuvlig sidenpyjamas till min sondotter, men sedan är det färdighandlat. Vi äter en lätt lunch och tar en rundtur runt ´hamnen i 2½ timme. Fantastisk stad! Vilken arkitektur och vilken stämning! Blir helt fascinerad, hit vill jag tillbaka!

I natt ger vi oss av mot Port Kelang, Malaysia. Det kommer att bli ett par dygn på öppna havet. Det känns avspänt och skönt. De här kontrasterna mellan Nabuccos stadiga gång, snabb men lugn, och det intensiva livet i hamnarna är en stor upplevelse.

Jag vaknade några gånger under natten, för jag ville se avgången och Hongkongs skyline ”by night”. Vi skulle enligt plan avgå vid 2-tiden och det är klart att jag i mitt sömndruckna tillstånd missade detta. När jag kvicknade till var vi redan rätt långt från hamnen, så Hongkong får vänta till nästa gång.

Nu stävar vi med full fart över Sydkinesiska sjön mot Port Kelang. Det känns att vi är på väg in i tropikerna, nu är det varmt. Härligt, tycker jag, som är frusen av mig. Havet är fortfarande lugnt, den mesta vinden kommer från farten. Vi gör ca 26 knop. Det är fantastiskt att se öppen obruten horisont runt omkring. Igår den livliga, hektiska båttrafiken i Hongkong, idag alldeles tomt, inte ett fartyg i sikte, bara några fåglar som seglar på vinden.
Efter frukost har jag tagit min första promenadrunda. Det är skönt att röra på sig och samtidigt se sig omkring och andas havsluft. Sedan testar jag den lilla swimmingpoolen, som är fylld med friskt havsvatten. Det kan väl vara sådär 22 – 24 grader, mycket behagligt. Jag plaskar runt en bra stund och efter att ha duschat av mig saltvattnet lägger jag mig och solar i en däcksstol. Det är snart dags att äta lunch, en av dessa härliga 4-rätters, som jag börjar känna mig trevligt bortskämd med. Det är alltid så fint dukat och rätterna vackert upplagda. Vid varje lunch ligger dagens meny på bordet, alltid försedd med en ny, maritim illustration.

Jag ser fram emot ett par skenbart händelselösa dagar till havs. Hav och himmel är ständigt skiftande. Tiden mister sin betydelse. Tankarna kan flöda fritt i ett rofyllt tillstånd.
Natten är ljum och mycket mörk. Jag går ut på däck och ser stjärnorna, fler och fler ju längre jag tittar. Luften är klar.

Ännu en ljuvlig dag. Himlen är klar, bara några mindre molntussar i sikte. Idag har jag sett flera fartyg på väg åt samma håll som vi, containerfartyg alla, tror jag. Vi gör dock bättre fart, de försvinner alla sakta akteröver. Några stora, vackra fåglar seglar längs med sidan. De är vita på buken och undersidan av vingarna, mörkt brungrå på ovansidan, huvudena är smala med vita näbbar. Omöjligt att säga hur stora, proportionerna blir förryckta när allt på båten är så enormt.

Eftersom fartyget blivit försenat, kommer vi inte att angöra Malta som planerat, varifrån jag skulle ha flugit hem. Jag har i stället fått hjälp att hitta en annan lösning: rederiets agent ordnar så att jag blir hämtad när vi går förbi Port Said i Egypten och ser till att jag kommer med ett flyg från Kairo i stället. Allt sköts via e-mail över satellit. Jag har också fått låna en dator och kunnat skicka e-mail hem, när jag velat. Fantastisk möjlighet detta! Alla, från kaptenen till yngste matrosen, är otroligt vänliga och hjälpsamma. Jag har inte vid något tillfälle känt att jag stört, varit i vägen eller alltför frågvis, t.ex.

Nu på eftermiddagen pågår ett intensivt putsande och fejande.  Några tvättar målning, några trycktvättar däck och tak, swimmingpoolen töms och fylls med nytt havsvatten. Nu är det nog 30 grader, det känns knappt när jag kliver i.
Jag har gjort mina motionsrundor, duschat och bytt om. Dags för min privata kvällskonsert före middag. Jag har ett bekymmer: hur ska jag anpassa mig till vardagen igen, efter att ha blivit tillvand till detta ljuva liv i närmare tre veckor?!

Vaknar redan före 7 och drar ifrån gardinen. Utanför sprider morgonrodnaden pastellfärger: skimrande blekblått, turkos, rosa, pärlgrått – så stillsamt vackert. Havet är alldeles stilla, knappt en krusning. Så småningom upptäcker jag flera skepp, vi är på väg in i Singapore Straight, där trafiken tätnar. Om några timmar går vi in i det beryktade Malackasundet. Besättningen kommer att vara mycket vaksam men annars betyder detta inget särskilt för oss.

Vattnet har skiftat färg från marinblått till grönt. Veritabla flottor av småbåtar är på väg till havs och mängder av lastfartyg, stora och små, finns nu runt omkring oss. Vi har Singapore om styrbord. Jag försöker filma men det är tyvärr så disigt nu, så det blir inte mycket att se.
Färden genom Malackasundet går snabbt och utan några som helst incidenter. Sent på kvällen ankomst till Port Kelang, Malaysia. Här blir vi kvar ca 1 dygn, så i morgon går vi i land. Det ska bli spännande.

Vi är helt uppenbart i tropikerna! Det är varmt och fuktigt och tempot på kajen är långsammare; en stor kontrast till t.ex. Hongkong. Men det är inte rimligt att fara fram som en Jehu i detta klimat. Om en stund kommer rederiets agent och hämtar oss för dagens utflykt till Kuala Lumpur.
Jag är helt fascinerad av stadens arkitektur. Sanslösa höghus, liknar inget jag sett vare sig i Europa eller USA, helt excentrisk stadsplanering – som städer förr i världen växte fram, inga snörräta kvarter och sannolikt ingen som har synpunkter på hur husen förhåller sig till varandra.

Vi äter en underbar malajisk lunch och hamnar så småningom i ett lyxigt shoppingcenter, dricker gott kaffe och träffar trivsamma människor. Åker högt upp i ett kontorshus och ser ut över staden. På vägen tillbaka till Port Kelang kör taxin litet omvägar och vi ser fina bostadskvarter i ett kuperat och vackert landskap. Palmer och blommor, grönt överallt. Båten ska lämna tidigare än planerat får vi veta via mobiltelefon, så vi återvänder i god tid till hamnen och får vår fina middag som vanligt.

Det varma, tropiska mörkret sänker sig och Nabucco stävar ut till havs igen. Vi går upp på bryggan, lotsen är där. I mörkret råder total koncentration. I det smala sundet finns mängder av båtar. Lotsen ger positioner, rorsman konfirmerar, många man i tyst uppmärksamhet. Inga onödiga ord, inget skämtande eller småprat. Här gäller det att alla vet vad de gör. Mörkret utanför är svart, det är mörkt på bryggan, endast navigationsinstrumenten är upplysta. Utanför lanternor från mängder av fartyg, gröna och röda ljus från farledsmarkeringarna, blinkande fyrar. Lugnet är spänt.
När lotsen lämnar oss ökar Nabucco farten, spänningen släpper litet medan vi står kvar på bryggan och ser stjärnorna växa fram i mörkret. Vi är på väg igen.

På väg in i Indiska oceanen upp mot Röda Havet. Stilla morgon, vattnet som pärlgrå moiré, bara lätt vattrat, inga vågor. Molnen skimrar i alla pastellfärger från gråblått över turkos, blekt grönt, rosa och mildgyllene. Ser fler fartyg här än i Sydkinesiska sjön, också små, små fiskebåtar. Indonesiens övärld skymtar på babordssidan – öppen horisont om styrbord. Tiden flyter stillsamt, tyst, är oviktig. Enda hållpunkterna är de underbara måltiderna. Egendomlig känsla att inte stå till förfogande för någon. Kravlöst, lättjefullt, rofyllt.

I morse när jag vaknade hade jag en distinkt känsla av att något var annorlunda. Och när jag tittade ut var det regndroppar på fönstret och allt var grått, båten gungade litet svagt, men inte mycket. Vid frukosten berättar kapten att vi har en hård vind för om styrbord och att han minskat farten för att spara bränsle. Han säger att det är en försmak av monsunen, om också en månad för tidigt.
Idag är det söndag och då serveras nybakta croissanter till frukost – oemotståndligt! Det har upphört att regna och jag funderar på om jag kan ta min sedvanliga morgonrunda trots allt. Det känns nödvändigt, inte minst med tanke på croissanten. Och det går, men det är blött om fötterna och vinden är verkligen stark. Det är t.o.m. svårt att hålla sig på rätt köl ibland. Det känns bra när jag är klar och har duschat av mig, allt smakade salt.

Jag har varit uppe på kontoret och skickat några e-mail via satellit. Det är så bra att kunna kommunicera med omvärlden även om man är långt ute till havs.
Dags att gå ner till lunch. Söndagslunchen är överdådig, ännu mer än vanligt. Annars har jag tvättdag idag. Det finns såväl tvättmaskin och torktumlare som strykattiraljer här, så det är lätt gjort. Resten av dagen går i lättjans tecken, läser litet, ser en film, lyssnar på Beethovens 4:e symfoni.
I kväll ska vi flytta klockan tillbaka 1 timme. 1 timme om dagen ungefär några dagar framöver, det är en betydligt humanare variant än när man flyger!

Det är varmt idag, mycket varmt, kanske 35 grader och himlen är klar. Vinden har mojnat. Inne i båten är det behagligt svalt överallt, luftkonditioneringen fungerar föredömligt via reglerbara ventiler i taken.
Efter min sedvanliga motionsrunda och simtur i poolen fick jag en pratstund med skeppskocken. Jag var nyfiken på hur man planerar, handlar och förvarar mat på ett sådant skepp. Han berättar att han gör upp menyerna dag för dag efter vad han har lust att laga och försöker balansera olika rätter under dagen och mellan dagarna mot varandra. Köket, där han ensam huserar, är väldisponerat och skinande rent med bra, modern utrustning.

Han visar mig det enorma kallskafferiet och frysarna för kött respektive fisk. Inför varje resa fylls förråden på centralt men färsk frukt och grönsaker handlar han själv allt eftersom. Precis som de andra ombord arbetar han också 2 månader och är hemma i 2 månader. Han stortrivs med detta liv, som är mycket mindre slitsamt och stressigt än vanlig restaurangverksamhet, trots att han ensam står för allt.
Jag kikade också in i ”the dispensary”, sjukrummet. Där finns en sjukhussäng, en bår och diverse medicinsk utrustning. Visserligen har man ingen sjukvårdspersonal ombord men 24 tim access per satellittelefon till kvalificerad medicinsk rådgivning om det skulle knipa. Det såg betryggande ut!

Fjärde dygnet till havs utan landkänning. Havet har hela tiden varit lugnt, utom den där enda dagen, och är fortfarande så. Fast egentligen spelar det inte så stor roll, det ska mycket stora vågor till för att det ska bli gungigt på detta enorma fartyg. Det stävar bara lugnt på, plöjer genom vattnet utan att påverkas märkbart.
Vi blev inbjudna till officerarnas mäss efter lunchen igår, drack kaffe och pratade ganska länge med kaptenen om livet. Han är en mycket sympatisk och smått filosofisk man. Så här ute på öppna oceanen är stämningen bland befälen behagligt avspänd och det bidrar till min känsla av ro, som spridit sig sakta genom kropp och sinnen under de här dagarna.
Idag är ännu en klar dag, molnfri himmel och lugnt hav. Vattnet är alldeles orimligt blått.

Idag har jag varit i maskinrummet under ledning av ”the chief engineer”. Det fyller många våningar (det finns 13 våningar totalt på skeppet) ner under däck och är ofattbart stort. Han berättar för mig att detta är den största dieselmotorn i drift i världen, med sina 93 360 hp och 12 cylindrar. Den är, liksom fartyget, ny för året (2006). Den har en propeller som mäter 9,1 m i diameter. Propelleraxeln sträcker sig meter efter meter igenom maskinrummet. Det elektriska systemet bygger på 12000 volt, något som är unikt, än så länge. Mycket med Nabuccos maskineri innebär nytänkande, något som alldeles uppenbart är en källa till glad stolthet hos den unge ingenjören. Uppe på bryggan finns displayer som visar tillståndet hos maskinen, men inget styrs egentligen därifrån utan på plats nere under däck. Hjärtat – eller hjärnan – i det hela är datoriserad och alla system är dubblerade för säkerhets skull.

Maskinen kräver 300-450 ton diesel per dag, beroende på sjögången. Alla proportioner är vidunderliga och allt är skinande rent!
Där nere finns också en stor verkstad med all tänkbar utrustning. När jag var där höll några man på att bygga en jättegrill, för i kväll blir det party – barbecue på E-däck!
Det blev en jättetrevlig kväll med i princip hela besättningen. Massor med olika mat var förberedd, kött, fisk, skaldjur, som man själv fick komponera sitt grillspett av, sallad, bröd och vin förstås och ett jättelikt fruktfat. Stämningen var hög och de unga sjömännen pratglada. Det stora flertalet av dem är i 20-årsåldern och för många är detta deras första kontakt med yrkeslivet. De trivs bra men har inte för avsikt att bli kvar permanent, det är en språngbräda ut i livet. Detta är ett bekymmer för framtiden som jag diskuterar med kaptenen. Om detta är ett genomgångsyrke för den unga generationen, var ska framtidens duktiga och erfarna sjöbefäl komma ifrån? En viktig fråga för sjöfarten att lösa är hur man kan göra yrket och villkoren så attraktiva som kommer att krävas. När man ser hur effektiviserad och datoriserad verksamheten är, kan man fundera på om det inte samtidigt har inneburit en utarmning av jobbet?

Vi går nu med förhöjd säkerhet på grund av att vi närmar oss Adenbukten mellan Yemen och Somalia, där det finns risk för pirater. Men vi ser ingenting. Horisonten är fortfarande obruten, havet stilla och himlen klar. Havsvattnet i poolen är 30 grader. Dagen förflyter lugnt utan incidenter. Ett och annat fartyg skymtar vi, annars är allt fyllt av ro. Jag tar mina promenader, badar i poolen, läser litet, skriver och skickar en del mail. På kvällen sitter vi länge vid middagen och pratar om existentiella frågor, om livet och samhället, om relationer och livsdrömmar. En avslutande titt på en film och så i säng.

Det märks att vi har ändrat riktning. När jag drog ifrån gardinerna tidigt i morse, sken solen rätt in i min koj. I går kväll vid 9-tiden passerade vi Bab-el-Mandeb och kom in i Röda Havet. Vi var ute på däck för att försöka se något av kusten men det var mörkt och svårt att urskilja mer än ljus här och där och så stjärnorna på den klara himlen. Men det är trevligt med litet landkontakt ändå, efter 6 dygn på den öppna oceanen. Det är disigt, få se om solen kan skingra det så småningom.
Jag frågade om någon visste varför Röda Havet fått detta namn och man berättade för mig att det kommer av en sorts speciella röda alger som ska finnas här. Någon föreslog krill, plankton, som alternativ. Jag stod länge vid relingen och tittade ner i vattnet men såg inga alger, däremot stråk av annat, mer grönbrunt. Vattnet här har dock en annan färg än Indiska oceanen, mer blygrått än marinblått.

Nu nalkas slutet på resan. Vi är på väg in i Suezkanalen, räknar med att vara där vid ½10 i kväll. Det märks på båttrafiken, som har blivit livligare igen. Vi passerar det ena fartyget efter det andra, mest lastfartyg men även ett troligt passagerarfartyg, som heter ”Peace boat”, lustigt namn. Försöker urskilja flaggen men ser inte tillräckligt skarpt.
Nabuccos målare fortsätter att putsa, måla och feja, så min promenad i dag på upper deck blir kort. Jag betraktar havet och fartygen i stället och råkar skrämma upp en liten fågel som vilar sig på relingen. Jag har börjat sortera och plocka ihop mina saker, för i morgon blir vi hämtade i Port Said. Nu ska jag upp till kontoret och läsa mina e-mail.

Klockan är närmare 4 på eftermiddagen och vi seglar nu mellan öar. Vi har passerat Hurgada och här finns en skärgård jag inte visste om. Vattnet är nästan spegelblankt, den enda vind som finns är fartvinden, vi går fortfarande snabbt, 24 knop. Över land ligger en gul hinna och luften är allt annat än klar. Oljefälten finns runt om och gör luften oren. Detta med luftföroreningar har antagit nya dimensioner för mig under den här resan. Jag börjar se miljöfrågorna med betydligt större allvar än tidigare.

Under natten ankrade vi upp vid ingången till Suezkanalen tillsammans med ett stort antal andra fartyg. Det var trångt om utrymmet och måste till en hel del försiktigt och omsorgsfullt manövrerande för att få alla de 17 skeppen i rätt ordning. Kanalen är oerhört smal och man släpper igenom fartygen i konvojer, först de på väg norrut mot Medelhavet, sedan de på väg söderut. Idag på morgonen vid 6-tiden kom lotsen ombord och vi påbörjade den långsamma färden. Jag har tillbringat timmar på bryggan. Det är första gången jag ser något av Egypten. Fåglar kvittrar och solen värmer sakta upp luften som kändes kylig igår och i morse. En stark kontrast mot den fuktiga, tropiska värme jag vant mig vid.

Om styrbord, Sinaihalvön, är landskapet öde, ofruktbart, ser misshandlat och härjat ut. Men om babord finns bebyggelse med palmer och mycket grönt, moskéer och platta hus, som plötsligt gör turistbroschyrernas bilder alldeles levande.
Kanalen vidgar sig till en bred sjö och med ens vimlar det av skepp och båtar runt omkring oss. Här släpper man på de fartyg som väntat en tid för att komma söderut, så vi möter dem på alla sidor. Nabucco saktar farten ytterligare och vi går tillräckligt långsamt för att kunna se detaljer ombord på dem vi möter, t.ex. ett passagerarfartyg, där man sitter i baren så förnöjd.
Fortfarande är landskapet om styrbord öken, ingen växtlighet, ser helt sterilt ut, medan på babord sida finns träd och växtlighet, en hel del fina hus. Lite längre fram, efter sjön, ökar farten igen och vi går nu längs en smal väg. Vi har passerat en mängd segelbåtar på väg norrut. Jag tittar till igen till höger och ser 7-8 tält mitt ute i sandhavet och strax intill en moské. Och så tomt igen …
Snart passerar vi Ismailia.

Vid Port Said ska vi debarkera. Det vill säga att vi och vårt bagage ska flyttas över till en liten vanlig motorbåt, under gång! Vi gör ungefär 9 knop, så det står ju inte stilla precis. Jag är litet nervös, det måste jag erkänna, när jag kliver ut från Nabuccos trygga skeppssida och på litet darriga ben klättrar nerför landgångens inte alltför breda steg – som en vanlig hushållsstege ungefär – som sänker sig så där en 10 meter ner mot vattnet och däcket på den löjligt lilla motorbåten. Men det går lätt att bara stiga över, den lilla båtens förare håller exakt samma fart som Nabucco och alldeles intill sidan. Och så vinkar vi farväl till vårt ”hem” under nästan 3 veckor. I Port Said väntar en bil på oss, som ska ta oss till Kairo och flyget hem till vardagen igen. Ett visst vemod över att den fantastiska och rogivande resan är över, blandat med glad förväntan inför hemkomsten.Alla känslor av stress är borta. Detta var avkoppling och återhämtning av högsta kvalitet och många varma tankar och goda minnen har jag med mig!

With Nabucco from Shanghai to Port Said

A traveller’s diary – April 2006

“On the Road!”  I have no ideal of what will happen, but this expectation is giving me butterflies in my stomach.

Sunday afternoon and Easter holidays – chaos in Arlanda airport.  Endless check-in queues.  I have almost missed the flight to Munich – but just about made it.
I am now comfortably seated and the plane is airborne.  It would really have been something to miss the connecting flight to Shanghai…. !

Because it is to Shanghai I am heading for. In a day or two, I will join the container-
ship CMA CGM Nabucco with destination: Malta.

But let me start at the beginning: I was on my way home from Toronto, Canada, in the middle of August 2005, but the BA flight to London was cancelled due to a strike in Heathrow.  The tumult that was happening at the airports around the whole world is hard to describe.  After long hours of queuing, pushing, calling and questioning, I finally succeeded to arrive in London and after that, continuing via Paris and Frankfurt, to Stockholm.  I hadn’t slept for 44 hours when I was on the plane from Frankfurt.
I was desperately tired and was looking forward to finally get some rest. 

There and then appears an energetic and positive-looking man to sit next to me.  He introduces himself and is obviously prepared for a nice chat during the journey back to Stockholm.  I learned that he was the owner of a Company that carries not just cargo but also people to Container-ships around the whole world. 

He spoke so captivatingly about travelling with one of those ships, that he caught my interest in it.  I have a stressful and demanding profession.   The thought of going across the vast oceans to cool down and find myself and regain my human tempo, was irresistibly appealing.  So I am now on my way, nine months later!

The flight is long – 12 hours from Munich. I arrive in Pudong airport where I am met by my guide and we go at breathtaking speed with the magnet train – Shanghai’s pride and joy.  We arrive in the city and the hotel where I am going to stay until tomorrow’s early departure with the container-ship Nabucco.  The agent of the Shipping Company is coming at 6.00am to pick me and my co-passengers up for departure to the harbour where the ship is berthed and is docking its cargo of containers.  Overwhelmed about the little I managed to see of Shanghai, I go to bed early after a rich Chinese dinner.  The trip starts tomorrow !

I sleep only a few hours, worried about not waking up in time.  It is cold outside, rainy and windy, and a maximum temp. of 12°C I would say.  The trip by car to the harbour takes a bit more than 1 hour and a half and around 8.30am the formalities with the authorities are finished and we can enter the ship.  I am climbing up a narrow and high ladder.

I tumble on board this enormous ship, almost 350m long, 45m wide, and about 60m high!
Once on board, a friendly gentleman is welcoming us and takes care of our passports and tickets, and soon after, the captain comes arrives in a smart uniform to welcome us.  I get a nice big and modern cabin, with good storage space, two comfortable beds, a sofa, desk and spacious bathroom and toilet.  This is just like a really good hotel room.

After unpacking my belongings, I proceed downstairs to the combined officers’ and passengers’ mess for a late breakfast.  The ‘mess’ is bright and airy, beautifully furnished and cosy, with a view over the stern overlooking the islands and the ocean.  But we are still docked in the harbour.

Costel, Nabucco’s steward, serves coffee and asks about our breakfast habits for the voyage and if we want coffee or tea after the meal.  In that case, where…!
We choose the “passengers’ recreation lounge” where there is a TV, stereo equipment and a DVD player, chessboard etc.  This room is also nice and airy.

I go for a tour of the ship after breakfast.  I find a fresh sea-water swimming pool – lovely!  You can sunbathe in a deckchair outside in nice weather.  There is also a gym, table-tennis, and a small library on the ship.  This will be just great.

Back in my room I suddenly see a container sailing by outside my window!  I look out totally fascinated.  I can see a number of huge cranes that are lifting the giant containers – one after the other – with incredible precision.  Insect-size men are moving around and looking after the cargo high up in the air.  They seem to be totally unconcerned about the height and the containers and transport wagons, and wires, all going around up there.
All of this happens quickly and efficiently. The precision of the crane managers releasing the containers do not stop to impress me.  I stay there at the window for a long long time and watch the wonderful scene as I am getting more and more interested in the logistics behind all this.  Different harbours, loads of containers with different contents, weights and destinations – this is really exciting!

Time and appetite for a remarkable lunch.  Grilled gambas, pork cutlets, French cheeses and a peach melba for dessert. Of course red and white wine too.  Oh I have to watch out here… or I will put on some weight!

The dinner menu is as extensive as the lunch, and this is repeated every day.  It is a French ship and naturally a French chef.  Then out on deck for a long walk and up and down through the many stairs and try out the gym.  “The good life” requires self-discipline.

We are on the sea now.  The weather clears up a bit and it gets a bit warmer.  The ocean is calm.  You can only tell by a gentle roll of the ship that we have left the harbour.

Evening now -  An excellent dinner just as good as the lunch.  Coffee is served in the passengers’ lounge, and for my part, a piano concerto by Beethoven on CD that I have brought with me.  It is almost half past ten and time to go to bed.  We will be docking more cargo in Ningbo tomorrow. 

I wake up late, rushing to make it to the breakfast table.  It is actually no problem.  The steward is so sweet and thoughtful, just like the chef.  We have calmly and quietly anchored at Ningbo during the night and now an intense loading and unloading of these giant containers, is in action.  The harbour is situated a bit outside the city and we are only here for a few hours, so it is not worth the hassle of going through the immigration bureaucracy for such a brief visit.  I am saving that for Hong Kong.  I put on some more music and make myself comfortable in the sofa having a great time!

Up across the floors, I sense a seductive smell of freshly baked care spreads. The chef is making the dessert for lunch.  We are travelling along China’s coast another day.  It is beautiful with the mountainous horizon through the light clouds.

PM:  Full like the boa snake after the delicious lunch with fresh shrimps, sole, cheese and apple cake. I will write some e-mails home to Sweden.  I have borrowed a laptop from one of my co-passengers.  It is good to be able to communicate with the people at home when you want.  Otherwise it is a wonderful feeling to be out of reach of the usual bombarding of e-mails and ringing sounding noisy mobile phones.  The world has to manage without me – and it can!

My co-passenger is a pleasant interesting and fun person who like me also wants to be alone and spend some time in a pleasant atmosphere.

We should have left Ningbo by 4.00am but did not leave until 10.00 because we did not have our pilots on board.  I woke up around 7.00am and noticed that it was morning, and that we still were in the harbour.  I stayed in bed for quite a while and felt the small vibrations from the ship’s engines.  It is still misty outside.  The temperature has risen, but there is still no tropical weather.  I will take out my camera and go out to see the departure from Ningbo.

I’ve met the captain and the pilots; everyone is on board now.  Two tugboats ridiculously small in comparison with Nabucco, guides this great ship away from the harbour, at a seemingly snail’s pace. The traffic however is very lively in the harbour.  Boats of different sizes are moving in all directions.  Soon the tugboats will release the ship and we are now on our own, moving slowly and dignified.

Climbing upwards ladder by ladder, to the captain’s bridge, I am invited into the most holy place on the ship.  Spaciously set out, with all the navigational equipment displayed, although I don’t understand anything….  A young cadet takes care of me, showing and explaining some details.  The radar is full of unknown signs.  I can see the route on screen, and watch how the mate corrects the route, gradually with a joystick!  We could actually compare regular paper nautical charts and I get to read big meteorological reports.  We sail through narrow passages and lively traffic.  The pilot gives directions.  It is a pity that it is so cloudy, because the archipelago we are passing through, is undoubtedly very beautiful.

I talk with a young officer who emphasizes that no matter how advanced the technique and equipment may be, one’s own eyes and judgment is still the most important element that can be relied on.  I stay on for quite a long time to observe their calm activity.
Everything is permeated by a calm convincing force.  The engines have a low buzzing sound.  Suddenly a louder engine breaks through and towards us a small motor boat is coming at full speed. It drives up on the long side of the ship and it has a platform on the left.  Two men jump out onto the small boat and it leaves again at top speed.  The two pilots have been picked up.  Thank God it’s not me!

During the afternoon we take a walk around the ship.  It should be around 700metres to walk round it and we do that 4 times.  It is necessary to get some exercise especially with all the delicious food we get here!  The mist has disappeared.  Hopefully we will get some sunshine.  

I wake up at 9am – I really have a good night’s sleep here! I put some clothes on and run downstairs to the dining room.  The breakfast closes at 9 o’clock! The steward is just about to take the food back when I arrive, but he prepares my breakfast with a sunny smile.  I have some fruit and a freshly baked croissant – delicious!  I help myself to some tea from the passengers’ lounge.  I enjoy my meal by myself with some music from the stereo player.  I then take a walk after breakfast.  Then, down the stairs to the lower deck (this is being called the upper deck) and start my walk in a slow tempo.  It has either rained during the night or the deck has been washed.  I have to cross between the water puddles.  I meet some of the seamen who greet me with a friendly ‘bonjour !’ It seems like they are preparing to berth at Tianmen (?) because they are pulling out long thick ropes on the back deck.  I still cannot see land, only the wide horizon around me and some boats – that is all.

I suddenly see a seagull flying along close to the water surface. So we have to be close to land… the bird flaps its wings hurriedly, it doesn’t seem to be a skillful flyer.  There does not seem to be any fish in the sea either, it only flaps its wings and never dives down to the sea.  After a few minutes it leaves us and disappears to the stern.  When I come back to my cabin, I find a message on my door; the captain serves champagne in the offers’ mess before lunch!

A dozen young officers enter, one after the other, in the long beautifully decorated room.  We are served champagne and small appetizers, whilst we mingle together.

I learn that most of the young men live in France but New Caledonia, as well as Singapore, are represented as their home countries.  Some of the crew is Romanian too.
The ship sails under a French flag and the main language is French, though everyone speaks quite good English.  The atmosphere is happy and pleasant and we really feel welcome.  My co-passenger who has worked with shipping for several years, has many friends in the business, some even in common with Nabucco’s captain.  We are greeted by an almost unnecessary large Sunday lunch.  Grilled lango cheese is the first plate.  We are served with it a nice Chablis wine.  The next dish is swordfish, and after that, lamb filet and of course the compulsory cheese platter.  Oh these French cheeses….. all this is now served with a Chateauneuf-du-Pape and at the end, a small pastry shaped like a swan!  Everything exquisitely presented.

After a meal like that, you can only sigh happily and take your coffee privately and sip it very easily!

During the afternoon, my disciplined side takes over and I go out for some walks.  This massive meal must be compensated for in some way.  The dinner is fortunately a bit lighter and I can’t say that my hunger has had any time to develop!  We sit at the dining table for a long time, and we start becoming slightly philosophical.  When we take another glass of the fresh rosè wine.   Tonight is the night when we berth in Hong Kong and most likely will have time to go and see the city.

I wake up early because I want to see when the ship approaches Hong Kong to see its famous skyline.  The temperature is a bit warmer, the sun has risen in the sky – but it is still misty – mostly due to the air pollution, from the industries in south China.
The ship is driving slowly into the harbour, and as we get closer to it, the boat traffic increases.  There are boats and ships of all kinds, everywhere.  Even a small sailing boat is daring to join in – Brave one!

We berth, and cranes, containers and stowers are ready to start.  The traffic on the dock is very lively – with trucks and buses driving around at a very high speed.  Containers are stocked everywhere and we barely get the ship in its place before the loading and unloading starts.  We quickly get down to the gangplank and run fast across the lively roads to take a bus to the entrance of the harbour. With the captain’s help, the formalities with passports, etc. is quickly concluded and then we take a taxi to central Hong Kong city.

High speed on every street, shops of all kinds are open even though it is a public holiday today.  People are everywhere.  Clean and modern exclusive boutiques, nice facades, simple small shops, all big famous fashion houses, cameras, clocks, mobile phones, jewellery, silk clothes – everything you can think of is here!

I need a battery charger to my mobile phone and after a short visit to an exchange office, I buy one after 5 minutes.  I enjoy looking at the shop windows and I find it hard to resist all this commerce.  I buy a lovely silk pyjamas for my niece but after that, I am finished with the shopping.    We eat a light lunch and take a tour around the harbour in 2 and a half hours.   What an amazing city.  What architecture, and what an atmosphere! I am totally fascinated.  I want to come back to this city!

Tonight we leave to go to Port Kelang, Malaysia.  It will be a couple of nights on the open ocean.  It already gives a feeling of relaxation. This is a contrast between Nabucco’s steady pace, fast but calm, and the intensive life in the harbour.  It’s a major experience.

I woke up several times during the night because I wanted to see the departure and Hong Kong’s skyline by night.  We were supposed to leave around 2.00 according to the plans, and of course I missed it in the sleepy condition I was in.  When I woke up eventually, the harbour was already far away, so Hong Kong will have to wait until next time.

We are going full speed ahead over the South China Sea towards Port Kelang. It is clear that we are approaching the tropics.  It is hot now.  Lovely, I think, I, who am a person who easily feels cold.  The sea is still calm, and most of the wind is created because of the speed.  We are going at 26knots.  It is stunning to see an unbroken horizon all around you.  Yesterday the lively hectic boat traffic in Hong Kong; today totally clear, not a ship in sight – only a few birds sailing on the wind.

I take my first walk after breakfast.  It feels good to move your body and at the same time breathe in the fresh sea air.  After this I try out the small swimming pool filled with fresh seawater.  It is about 22-24°C – very pleasant.  I swim around in the pool for quite a long time, and after taking a shower to rinse off the salt water, I rest in a deckchair.  It is soon time for lunch, one of those wonderful 4-course lunches, with which I am starting to feel very spoilt.  The table is always made up so nicely and the food presentation is beautiful.
The day’s menu is standing on the table for every meal. Every day, it is illustrated with a new nautical symbol. 

I look forward to a couple of seemingly uneventful days on the ocean. Sky and ocean is constantly changing.  Time loses its importance here.  The mind can flow freely in a calm way.  The night is warm and very dark.  I go out on deck to see the stars.  I see more and more of them, and the more I look, the more I see. The air is clear.

Another lovely day!  The sky is clear, only a few clouds can be seen.  I have seen several ships going the same way as us today.  Every one of them is a container ship I presume.
However we are going by at a fast speed.  They all disappear behind us.  Some big and beautiful birds sail with us.  Their stomachs are white and so also under the wings.  Dark brown and grey on top, and their heads are small with white bills.  It is impossible to say how big they are.  You can easily miss proportions when everything on the boat is so huge.

Since the ship has been delayed, we will not berth at Malta as planned, where I was supposed to have flied home from.  I have instead been helped to find another solution; the Shipping Company’s agent, organized to get me picked up when we are passing Port Said in Egypt and make sure that I can take a flight from Cairo instead.  Everything is managed by e-mail through satellite.  I also have borrowed a computer and have been able to send e-mails home, whenever I have wanted to.  Fantastic opportunity, this!  Everyone, from the captain to the youngest seaman, are very friendly and helpful.  I have on no occasion felt that I have disturbed or been a problem for example when questioning at any time.

An intense cleaning and polishing is done on the boat now.  Some washing painted surfaces, some using high pressure to wash decks and roofs.  The swimming pool is emptied and filled with fresh seawater.  It is almost 30°C now; I can barely feel it when I get into the water. I have done my exercises, taken a shower, and changed my clothes.  It is time for my private evening concert before dinner.  I have one concern: how will I be able to adjust to the everyday life again, after got used to this lovely life of nearly three weeks?!

I wake up before 7am and draw back the curtains.  The morning colours spread outside: shimmery light blue, turquoise, pink and pearl-grey – so softly beautiful.  The ocean is totally still, not even a slight wave!  As time goes by, I notice several ships.  We are going straight to Singapore where the traffic increases.  We are entering now the notorious Malack Strait in a few hours.  The crew will be very careful but otherwise this doesn’t mean anything particular for us passengers.

The water has changed its colour from marine blue to green. Many small boats are going out to sea, and loads of cargo ships, big and small, are now around us.  We are Singapore to starboard side.  I will try to film it but the weather is too misty.  The trip through Malack Strait goes quickly without any incidents.  Late at night, we come to Port Kelang, Malaysia.  We will be here for a day and a night so we will go off the ship on to land tomorrow. Exciting!

We are obviously in the tropics.  It is hot and humid and the tempo in the dock is slower; a big contrast with, for example, Hong Kong.  But it is not reasonable to work with fast speed in this climate.  In a while the shipping company agent will collect us for the day’s tour to Kuala Lumpur.  I am totally fascinated by the city’s architecture.  Unbelievable high-rise buildings; it doesn’t look like anything I have seen either in the USA or Europe. An eccentric city plan – as cities grew in history, no straight-lined blocks and most likely nobody has any opinion or idea about how the houses relate to each other.

We eat a wonderful Malaysian lunch and eventually end up in a luxury shopping arcade, drink delicious coffee and meet pleasant people.  We go up to a high office building and see the view of the whole city.

On the way back to Port Kelang, the taxi drives in small roads and we see nice houses and apartment blocks in a beautiful landscape.  Palms and flowers, shades of green colour is everywhere.  The boat is leaving earlier than planned.  We are told via a mobile phone call so we return to the harbour in good time before it leaves and we are served a great dinner as usual.

This hot tropical darkness is coming and Nabucco drives slowly out to the sea again.  We go up to the bridge; the pilot is there.  Total concentration is performed in the dark.  There are loads of boats in the narrow sound.  The pilot gives positions, the mate confirms, many men in silent attention.  No unnecessary words, no joking, or chatting.  Here it is important that everyone knows what he is doing.  The darkness outside is pitch black.  It is dark on the bridge.  Only the navigational instruments give off some light.  Other boat lights, lanterns on the boats are lit up.  Green and red lights are seen from the lighthouses.  You can feel a tense calm.  After the pilot leaves the ship, Nabucco picks up speed.  The tension releases a bit while we remain on the bridge and see the stars in the darkness.  We are on our way again.  We head into the Indian ocean on our way to the Red Sea.  Silent morning, the water has a pearl grey colour, no waves.  The clouds shimmer in all pastel colours; from grey-blue, to turquoise, to pale green, pink and soft golden colour.  I see some more ships here than in the South China Sea;  also small fishing boats.  The Indonesian archipelago is seen on the left hand side, the open horizon on the right.  Time goes by quietly and slowly but time is not important here.  The only appointments of the day are the amazing meals!  It is a strange feeling – not to be at anyone’s disposal.  Demand-free, easy and peaceful. 

I had a distinct feeling that something was different this day, when I woke up.  When I looked out, I saw raindrops on the window and everything was gray.  The boat rolled a bit but not much.  At breakfast the captain tells us that we have a rough wind on the right side and he has decreased the speed to save fuel.  He says that it is a foretaste of the monsoon winds, even though it is one month early for that.

Today is Sunday, and freshly baked croissants are served for breakfast – irresistible!  The rain has stopped and I am considering to take my regular morning walk, after all.  I feel it is necessary after I have eaten that croissant.  My feet get wet and the wind is really strong.  But it feels good when I am ready and have showered.  Everything had tasted salty.

I have been up to the office to send e-mails via satellite.  It is so good to communicate with the people at home even when you are this far away out on the ocean.  Time for lunch.  The Sunday lunch is unbelievable, even bigger than usual.  Apart from that, I have my laundry day today.  There is a washing machine as well as a tumble drier and iron here.  The rest of the day goes at a lazy pace, I read a bit, watch a film, listen to Beethoven’s 7th symphony.

We are moving back the clock 1 hour today: 1 hour for every day for some days ahead of us now.  It is a much more tangible variant than when you are going by airplane.

Today it is hot, very hot, maybe 35°C and the sky is clear.  The wind has decreased. It is comfortably cool everywhere inside the boat. The air conditioning works exceptionally well, through adjustable vents in the roofs.  After my daily exercise and a swim in the pool, I have a talk with the ship’s chef.  He tells me that he prepares the menus daily according to what he feels like cooking and tries to create different dishes changing them throughout the days.  The kitchen where he works by himself, is well disposed and sparkling clean, with good modern equipment.

He shows me the enormous cold food storage room and the freezers for meat and fish.  Before every voyage, the supplies are filled from a central shop but he buys fresh fruit and vegetables himself as the opportunity arises during a stop.  Just like the others on board, he works for 2 months on the ship and then 2 months at home.  He loves this life, which is much less stressful and easier than regular restaurant work, even though he alone is responsible for everything here.

I also took a look in the dispensary. There is a hospital bed, and different medical equipment.  There is no doctor or nurse on board but 24-hour access via satellite phone to qualified medical consultation if anything happens, is available.  It looks comforting.

Fourth day on the ocean without seeing the land.  The sea has been calm during the whole time, except for that single day, and still is like that.  But actually it does not matter that much; the waves have to be very big to make this huge ship roll.  It just goes forward through the water in a steady way.

We were invited to the officers’ dining room after lunch yesterday.  I had some coffee and spoke for quite some time with the captain about life.  He is a very sympathetic and slightly philosophical man.  Out on the ocean, the atmosphere among the commanders is very relaxed and this contributes to my feelings of a certain peacefulness, that has spread through my mind and body during these last days.

Today is another clear day – cloud free skies and calm sea.  The water is remarkably blue.  I have been in the engine room today under the surveillance of the chief engineer.  It occupies many floors ( there are in all 13 floors on the ship ) under the deck, and is unbelievably big.  He tells me that this is the largest diesel motor in use in the whole world, with its 93,360hp and 12 cylinders. Just like the ship, it is built in 2006.   It has a propeller that measures 9.1metres in diameter.  The electrical system is 12,000Volts which is something unique for this ship at this time.  Much of Nabucco’s machinery is a new invention – something that obviously is a source of pride in the young engineer.  There is a display that shows the condition of the engine up on the bridge but nothing is controlled from there, only here down below the deck in the engine room.  The heart, or the brain, of this is computerized and all systems are doubled for security reasons.

The engine requires 300 – 450 tons of diesel every day, depending on how rough the sea is.  Everything comes in giant proportions  and everything is sparkling clean. Down there, there is also a big workshop with all the equipment you can think of.  When I was there, some men were building a giant grill because we are having a barbecue on E deck tonight!

It is a really nice evening with almost everyone of the crew.  Loads of different food was prepared; meat, fish, seafood.  You select the food on a grill stick for yourself.  Of course there is salad, bread, and fruit also.  Everyone was in good spirits and the young seamen were very talkative.  Most of them are in their twenties and for many of them this is their first real job.  They like their jobs but they do not plan to stay here permanently.  It is a first step to a brilliant career.  I discuss this problem about the future with the captain.  If this is a ‘temporary’ job for the young generation, where should the future skilled and experienced sea commanders come from?  An important issue to solve for the shipping business is how to make the job and conditions more attractive.  When you look at how the work has been made more effective and computerized, you can’t stop thinking that this, at the same time, has made the job impoverished (less challenging).

We are now travelling with higher security because we are getting closer to Aden bay between Yemen and Somalia, where there is a risk of pirate attack.  But we do not see any.  The horizon is still unbroken, the sea is still calm, and the sky is clear.  The sea water in the pool is 30°C  The day proceeds without any incidents.  We see some ships but apart from that, everything is peaceful.  I take my walks, swim in the pool, read a bit, write and send some e-mails.

In the evening we sit at the dinner table for a long time and speak about existential matters, about life and society, about relationships and life goals.  Finally I watch a film and go off to bed.  I can tell that we have changed direction.  When I drew back the curtains this morning, the sun shone straight into my cabin.  Yesterday evening we passed Bab-el-Mandeb and arrived at the Red Sea.  We were out on the deck to catch a glimpse of the coast, but it was dark and difficult to see more than some lights here and there and of course the stars in the clear sky.  But it is still nice with some land contact after 6 days on the open ocean.  It is misty, maybe the sun will come through the clouds as the day progresses. 

I asked if someone knew why the Red Sea got its name and they told me that it obtained it from the special kind of red algae (sea plants).  I looked at the sea for a long time but I could not see any of them, but I saw some other plants, more like green and brown coloured.  The water has a different colour than the Indian ocean, more grey than marine blue.

The end of the voyage is close now.  We are heading into the Suez Canal and estimate to be there by 9.30pm this evening.  I can tell that we are getting close by the boat traffic that is more lively again.  We are passing one ship after another; mostly cargo ships but also passengers’ ships with the funny name ‘Peace Boat’.  I try to see the flag on it but I cannot. 

Nabucco’s painters continue to polish and paint, so my walk today on the upper deck gets shorter.  I observe the ocean and the ships instead and accidentally scare a small bird that is resting next to me.  I have started to pack my belongings because we will come to Port Said tomorrow and get picked up.  I am going to read my e-mails up in the office now.

Time is almost 4pm and we are sailing among islands.  We have passed Hurgada and here is an archipelago I didn’t know about.  The water is almost so calm that you can use it as a mirror.  The only wind existing is the speed wind, we go at 24knots.  A yellow film covers the air over land, and the air is anything but clear. The oilfields are all around us and this makes the air unclean.  The issue of air pollution has grown to new proportions for me during this trip.  I start to see the environmental problems in a more serious way than I did before. 

We anchored at the entrance to the Suez Canal during the night, together with the other ships.  There is little space and a lot of careful driving needs to be done in order to get all 17 ships in the right order.  The channel is very narrow and the ships are let to pass in convoys.  First the ones that are going north to the Mediterranean, and then the ones going south.  Today at 6am we started the journey, when the pilot came on board.

I have spent hours on the bridge.  It is the first time I see Egypt.  Birds sing and the sun is slowly warming the air, which felt so cold yesterday.  A big contrast to the humid tropical heat, that I had gotten used to. 

On the right hand side the Sinai peninsula, the landscape is deserted, infertile and looks like it is abused.  But on the left, there are houses, palms and mosques.  The pictures in the tourists’ leaflets become very much alive. 

The channel opens on to a wide lake and suddenly many boats and ships are among us.  Here are the ships that have been forced to wait, before they can be let through to the south.  We meet them on all sides.  Nabucco slows down and we go slow enough to see details on board the other ships where we see people sitting and having a drink at the bar.  The landscape is still deserted on the right.  No trees, or bushes.  It looks sterile.  But on the left, there are lovely trees and some very nice houses.  Further on, after the lake, the ship is gaining speed again and we are going through a narrow passage now.  We have passed many sailboats on our way north.  I look to the right again and see 7 – 8 tents in the middle of the desert, and close to these a mosque.  After it, desert again.  We will soon pass Ismailia.

We are leaving the boat at Port Said.  Together with our luggage we are going to be removed to a small motor boat while the ship is still moving.  We make about 9 knots now so we are moving at quite a high speed.  I am nervous, I have to admit, when I step out from Nabucco’s safe hold, and on shaky legs climb down the narrow ladder for 10metres down to the ridiculously small motor boat.  But it is not a problem, it is easy because the motor boat has the same speed as Nabucco and stays absolutely against the side of the boat.  So we wave goodbye to our ‘home’ that we have had for almost three weeks.

A car waits for us in Port Said, that will take us to Cairo airport and also the plane home to everyday life.  I feel sad that the fantastic and peaceful journey is over, but I also have positive expectations for my return home.  Every feeling of stress is gone.  This was high quality relaxation and recovery, and I bring many warm thoughts and happy memories with me.